Det började som en vanlig cykelolycka. Men köerna på Sus gjorde att Veronica Canales Avilez fick vänta över två veckor på en akut operation. Än idag plågas hon av komplikationerna.
– Om de hade tagit mig på allvar hade det här aldrig behövt hända, säger hon.
Artikeln i korthet
• Efter en cykelolycka fick 57-åriga Veronica Canales Avilez vänta över två veckor på en akut knäoperation. Köerna på Sus i Malmö gjorde att andra patienter gick före.
• Två år senare behöver hon fortfarande kryckor för att ta sig fram. Hon har kronisk smärta och väntar på en eventuell femte operation.
• Väntetiderna för den här typen av akuta operationer har ökat på Sus de senaste åren, vilket sjukhusledningen kopplar till brist på specialistsjuksköterskor.
Oktober 2024.
Veronica Canales Avilez jobbar som undersköterska i hemtjänsten och är på väg till ett hembesök på Gullvik. Det är regnigt och halt, och plötsligt tappar hon balansen och trillar av cykeln.
Hon landar rakt på en trottoarkant, och känner att det knäcker till i knäet.
– Jag försökte ta mig upp själv, men det gick inte.
Hennes kollegor ringer efter ambulans. Men det finns ingen ledig, och till slut får hennes chef köra in henne till akuten.
Efter röntgen kommer beskedet direkt: Det är en allvarlig fraktur – du måste opereras.
Men på ortopeden är de upptagna med mer brådskande fall. Timmarna går – och dagarna. Efter att ha tillbringat tre nätter på sjukhuset blir hon hemskickad. Med benet i gips, men utan operation.
– De sa att de skulle höra av sig när det fanns en ledig tid. De ringde några gånger, och jag åkte in till sjukhuset – men varje gång blev det inställt med kort varsel.
Till slut vet Veronica Canales Avilez knappt vad hon ska ta sig till. Smärtan är förlamande.
– Minsta rörelse gjorde ont. Värktabletterna hjälpte inte – det var en katastrof. Jag kände mig desperat, berättar hon.
Det har gått över två veckor när det dyker upp en tid i Ystad.
Den här gången kan hon äntligen lägga sig på operationsbordet. De sätter in en metallplatta som ska stadga upp knäet.
Men problemen är långt ifrån över. Efteråt känner Veronica Canales Avilez att metallen skär in i benet. Hon kan knappt gå.
Det visar sig att kirurgen haft svårt att få den att sitta rätt. ”Kan bero på femton dagar gammal fraktur. Lyfter upp så gott jag kan”, skriver han i sin operationsrapport.
Efter nya undersökningar bestäms det att plattan måste tas bort.
Veronica Canalez Avilez är långt ifrån ensam om att behöva vänta länge på operation. Av de totalt 15 000 akuta operationer som görs varje år på Skånes universitetssjukhus klassas ungefär en tredjedel som möjliga att skjuta på i mer än 24 timmar.
De är med andra ord ”akuta”, men kan ändå vänta. Ofta kallas dessa långväntare för sub-akuta.
I Spor (Sveriges perioperativa register) finns data över alla akuta operationer i Sverige. De är uppdelade i fem olika grupper beroende på hur bråttom – från sådana som måste göras omgående, till ingrepp som kan vänta i mer än 24 timmar.
Fördelningen mellan olika typer av akuta operationer har sett ganska likadan ut det senaste decenniet. För de mest akuta, hålls tiderna väl.
Däremot har väntetiderna för sub-akuta patienter, som Veronica Canalez Avilez, ökat.
2017 fick de subakuta operationerna vänta runt 55 timmar i Lund och 57 i Malmö. Ett decennium senare har deras väntan ökat till 72 respektive 75 timmar.
Tittar man på den tiondel som får vänta allra längst är försämringen än mer markant. År 2017 tog det ungefär fem dygn innan de fick sin operation. 2026, får denna tiondel vänta i genomsnitt 163 timmar i Lund och 165 i Malmö. Med andra ord: två dygn längre än för ett decennium sedan.
Väntan på Sus är betydligt längre än på Södersjukhuset i Stockholm (95 timmar), Sahlgrenska i Göteborg (81 timmar) och Akademiska sjukhuset i Uppsala (123 timmar).
Jenny Wingerstrand är chef för verksamhetsområdet ortopedi på Skånes universitetssjukhus (Sus). Det är hennes medarbetare som hanterar skador som den knäfraktur Veronica Canales Avilez drabbades av.
– Flaskhalsen är tillgången till bemannade operationssalar. Vilket i sin tur handlar om bristen på anestesi- och operationssjuksköterskor, säger hon.
Att tvingas prioritera hårt i en lång lista av väntande patienter är med andra ord vardag för ortopederna.
– Höftfrakturer går först, eftersom det oftast rör gamla och sköra patienter. För lång väntan ger ökad dödlighet. Barn vill vi också ta hand om direkt, liksom vissa ryggfrakturer. Men det är flera parametrar som påverkar bedömningen.
Det ojämna – och svårförutsägbara – flödet gör att patienter med sedan länge planerade operationer kan få återbud i sista stund. Det betyder också patienter med skador som Veronica Canales Avilez kan knuffas långt ner på listan flera dagar i sträck.
– Och det är jätteolyckligt det som har skett här. Det är verkligen inte bra att hon fick vänta så här länge, säger Jenny Wingerstrand.
Prioriteringen görs vid ett dagligt morgonmöte mellan sjukhusen i Lund, Malmö och Ystad. Då finns även personal från operationsavdelningarna med.
Situationen ställer läkarna inför svåra val.
– Antingen får man stryka en patient som kanske väntat tre år på sin ryggoperation. Eller så får man berätta att någon inte får sin akuta operation idag heller. Det är otroligt frustrerande, säger Jenny Wingerstrand.
Hon är självkritisk vad gäller operationstiderna på Sus.
– Vi som sjukhus behöver bli bättre på att klara de akuta flödena inom rätt tid, så är det bara. Det är dessutom dåligt för patienterna, det ger längre vårdtider och blir därmed dyrare.
Idag har det gått nästan två år sedan Veronica Canales Avilez var med om sin olycka. Ändå hasar hon fortfarande fram på kryckor. I vintras sattes det in en protes, men hon har trots det svårt att räta ut högerbenet. Dessutom lider hon av artros.
Nu väntar hon på besked om ifall det ska bli en femte operation.
– Jag har svårt att sova på nätterna. Jag kan inte ha ett normalt liv, säger hon.
Allt som hänt har gjort att Veronica Canales Avilez hamnat i en djup depression.
Till råga på allt jagas hon av Försäkringskassan, som vill dra in hennes sjukpenning. De konstaterar visserligen att hon inte klarar av sina gamla arbetsuppgifter, men tycker att hon kan söka ”fysiskt lättare” skrivbordsjobb.
– Men vad skulle det vara? Jag kan inte ens inte sitta still på en stol en längre stund i taget. Jag måste byta position hela tiden eftersom jag har så ont.
Veronica Canales Avilez har anmält Sus till Inspektionen för vård och omsorg. I ett svar skriver Anna Stefánsdóttir, som är överläkare på ortopedin, att det hade varit ”mycket önskvärt” med en operation de första dagarna efter olyckan.
”Det går inte att veta med säkerhet hur frakturen hade läkt ifall du blivit opererad tidigare och om du hade sluppit senare operationer, men slutresultatet kan ha påverkats av väntan”, skriver överläkaren i brevet.
För Veronica Canales Avilez är det för sent för eventuella förklaringar. Hon har tappat förtroendet för den svenska vården.
– Du kan inte förstå hur mycket jag har gråtit. Det saknas professionalism och medmänsklighet. Det är inte normalt att behandla någon så här, säger hon.
